realy

Skulle fota kommunhuset idag av någon anledning och gick som vanligt genom torget och ner. När jag kom längst ner på gatan kollade jag in i trapphuset där mormor bodde. Det svider fortfarande och se hennes lilla balkong där hela släkten satt intryckt och samlade för att träffa mormor.
Alla möten med mormor känns som om det var igår, kan sitta å le för mig själv ibland och minnas.

Ibland känns livet så orättvist! Varför kunde hon inte fått levt? Bara till nästa år, tills jag tog studenten, så hon kunde få se mig.
Hon sa alltid till Madde och mig "Troor du jag kommer få se er ta examen?" Vi skrattade bara åt det å sa att hon var ju så frisk, det är klart hon sklle leva då, å många år till!:) Det blev tyvärr inte så, långt ifrån.


Det jag önskar mäst i mitt liv just nu är att träffa mormor en sista gång, få känna hennes hand mot min kind, känna hennes kramar, se hennes otroliga stora flin när hon får syn på en. Lyckan när hon får syn på mig.
Min lycka att få syn på henne.
Ett stort hål finns i mitt hjärta just nu å kommer alltid att finnas.
En bättre mormor finns inte, trots alla barn, barnbarn å barnbarnsbarn så glömde hon inte en ända ffödelsedag, namnsdag eller skolshower.

Det var det som var så underbart med henne.
Jag avgudade värkligen mormor. Hon var mitt allt å kommer alltid att vara.

Jag älskar dig å kommer alltid att göra.