realy

ibland undrar man varför mobbning ska förekomma.
jag läste nyss en artikel om en 14åring pojke på aftonbladet.
Det är hemskt,
jag blev visserligen inte bunden som han men jag känner igen mig.
skolgången ska va något man minns å ser tillbaka på, inte något man vill glömma å plågas av att minnas.
Jag hatade skolan, jag vägra va där, jag gömde mig jämt, satt i ett hörn å vänta ut till lektionerna skulle börja så jag slapp bry mig.
alla viskningar bakom ryggen, alla knuffar, alla ord, alla som glodde ..men det värsta är att vara ensam.
finns inget värre.

Jag önskar ibland att jag kunde gå tillbaka dit å slå ner alla å visa att dem inte kan mobba mig.
Visst hade jag vänner till en början, men de ville ju itne visa att de var min "vän"..
Jag har alltid dugit när deras vänner inte är där.
Andra hade skitit i dem men jag är glad att jag duger ibland.

Ibland vill jag bara försvinna, ibland vill jag bara ha riktiga vänner som bryr sig på riktigt.
Jag har bytt skola så mycket att jag inte minns hur många gånger...hur många gånger jag bytt klass.
Jag älskade å komma till ny klass, för att kanske, kanske kan de aceptera mig, kanske kan jag få vänner. Kanske blir jag inte utstött här.

Den drömmen gick i uppfyllelse en gång. Det var i 1an på gymnasiet på bf i uppsala. när jag ahde jessica. en jättefin klass som jag aldrig kommer glömma. Jag önskar att alla vore så, gick tyvärr där bara 1 år men det året började göra mig hel igen och jag fick ett år att minnas för livet.
Där fick jag en riktig vän, jessica som jag också kommer minnas för livet.

ni har nu hört en del av min berättelse, var tvungen å skriva av mig. ha det fint:)